Ankdammerin

”Så var det då äntligen dags för” Ankdammerins” och Fhorums” med spänning emotsedda lyrikafton på kvarterskrogen ”Gyllene Göken”. Lokalen är fylld till bristningsgränsen långt innan övningarna tar sin början. Bloggen har fått plats på pressläktaren och därifrån har vi god koll på de närvarande.

Vi skymtar Horacius Hagdal som sitter vid ett av de främre borden och ser lite högdragen ut. Längre bak i lokalen hittar vi också hans avlagda hustru, Ebba Pitt- Pattström, som betraktar omgivningen med sedvanligt självgod min. Mest iögonfallande är kanske Dana Sarius som anländer iförd ett orange campingtält. Det blir lite palaver när Kristina Sävlig gör entré. Med håret på ända och vilt stirrande blick blir hon av tillställningens högste beskyddare, in- och utkastare, Karl ”Kungen” Karlsson, tagen för uteliggare men det hela reder upp sig, sedan Per Östberg intygat att hon är den hon utger sig för att vara. Vi hittar också ett par återvändare som tagit plats så långt från Horacius som möjligt. Det handlar om Kjell Aspbark och Peter Älghund som efter en tids frånvaro bestämt sig för att på nytt delta i Ankdammerins arbete.

Hur vi än spanar kan vi inte hitta Fhorums överhuvud, tillika Katrin Torstenssons make, Janne Cladd.  Det visar sig senare att han blivit försenad efter en övernattning i Ankdammerins lägenhet i Fagerhult.

Men vi hittar andra prominenta gäster: GK:s egen kulturguru, Lill- Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson  ses i glatt samspråk med litteratur- och språkexperten Gert Bulin.  Även leg. biodynamiker Myllan Grönvåg har hittat hit liksom folklivsforskaren och historikern Rune Thydare.

Förväntningarna inför kvällen har antagit enorma proportioner. Titeln på Katrin Torstenssons nya diktverk:” Syresättning” har av många tolkats som ett löfte om nytt, friskt, syresatt blod i Ankdammerins blodomlopp.  Den förnyelse och bloduppfriskning som hela Gröna Köpingen hoppas på, ja faktiskt kräver.

Då skrider till slut kvällens huvudperson fram till podiet. Sval och stel som en isskulptur i Jukkasjärvi. Inte en min skvallrar om hennes sinnesstämning.
Jag skall läsa en dikt ur mitt senaste verk: ”Syresättning”

                                   ”I hamn”

                                 Sumprunkare

 

Den församlade menigheten sitter och väntar på en fortsättning men Torstensson tar sina papper och avlägsnar sig lika lugnt och stillsamt som hon kom. Villrådigheten är stor. Vad är detta och vad skall vi tycka? Man flackar med blicken och försöker hitta råd i ansiktsuttrycken hos de närvarande litteraturexperterna. Till slut tycker man sig få en fingervisning i Ebba Pitt- Pattsröms belåtna min. Hon är ju litteraturvetare, och ser hon nöjd ut så var det nog bra.

Man hör trevande applåder som växer i styrka och till slut utmynnar det hela i stående ovationer: ”Bra! Fantastiskt! Utsökt! Dakapo”

Det blir inget dakapo, för Torstensson har redan anträtt färden till Fagerhult för att hämta hem Janne Cladd och om möjligt hindra honom från utomäktenskapliga övningar som kan leda till åtal.

Gyllene Göken har fullständiga rättigheter och snart dignar borden under rödvinspavor, drinkar och grogglas. Stämningen blir uppsluppen och Torstenssons framträdande diskuteras och analyseras, och när nivån i buteljerna sjunkit betänkligt är man rörande ense om att man just upplevt en milstolpe i svensk diktkonst: ”Framtiden är här! Katrin Torstensson är ett geni.”

Bloggen är fortfarande lite undrande så vi söker upp Lill-Gull A:sson B:sson Nilsdotter Persson för att få hennes syn på saken. Vi blir ombedda att slå oss ner vid bordet sedan Gert avvikit. ”Nå Lill-Gull. Vad tycker du?” ”Så utomordentligt enastående. Så vackert, men samtidigt så sorgligt. Att med ett enda ord kunna spegla sexuell nöd, ensamhet och utanförskap är helt enastående. Hur mycket uppmärksamhet får en vanlig enkel masturbant i vardagen? Det är på tiden att den självverksamme tar lite plats i samhället. Samtidigt ställer dikten frågor: Vad är det för sump som blir resultatet av övningarna?  Sällan har väl individens litenhet i ett kosmiskt perspektiv åskådliggjorts med sådan svärta och djup.”

Nu blir vi lite brydda. Det är uppenbart att Lill-Gull inte har kännedom om begreppet ”Sumprunkares” egentliga innebörd.

”Nja, du Lill-Gull. Vi tror nog att du är lite fel ute. Sumprunkare var män, tillhörande sjåarskrået, som förr tjänade en hacka genom att skaka (runka)fisksumpar vid bryggor och på fiskebåtar. Syftet var att sumparna skulle syresättas så att färsk fisk kunde levereras till krogar och hushåll. Sumprunkarna ansågs inte tillhöra gräddan i samhället och ofta var det personer som inte i första hans släkte törsten med vatten. Du gör din tolkning men vi skall beskriva de bilder som frammanas hos oss när vi hör dikten:

Vi förnimmer doft av tjära, tång och salt som blandas med lukten av fisk och skarvträck. Det skvalpar om sumparna som runkas av valkiga nävar. Händer som inte i första hand garvats av hårt arbete utan som sargats i slagsmål under rusets inflytande. Männen tar en vilopaus vid en brädstapel alltmedan ett helrör ”Kron” vandrar mellan giriga strupar. En bild av skärgårdsidyll i gången tid.”

Vid närmre eftertanke kanske vi är lite fel ute när vi blandar skarv och sumprunkning. Under den tid det skakades frekvent i hamnar och på båtar fanns nog ingen skarv att se. En driftig skärgårdsbefolkning hade sett till att holmar och öar fick förbli gröna och att ål och annan fisk i första hand kom befolkningen tillgodo. Detta genom utrotning av skarven. Rätt eller fel? Vi behåller vår åsikt för oss själva, annars får vi Ornitologerna och Naturskyddsföreningen på halsen.”

 

Efter denna fantastiska litterära upplevelse känner vi ett starkt behov av att vid tillfälle publicera mer av Torstenssons oefterhärmliga diktkonst. Håll uppsikt efter” Veckans dikt”

 

 

Annonser

januari 14, 2019 at 10:31 e m Lämna en kommentar

89- åringen som steg av PRO- bussen och försvann. 1

Lördag, och vi har idag nöjet att presentera första avsnittet i vår miniroman som handlar om 89: åriga Signes öden och äventyr. Luta er tillbaka i läsfåtöljen och ha gärna något drickbart inom räckhåll. Vi rekommenderar en kall Lager eller en Whiskey, utan is.

 

Ett sparsamt gryningsljus silar in genom persiennerna i änkefru Signe Tillischs rum på äldreboendet ”Glädjelyckan”i utkanten av en grannsocken till Gröna köpingen.

Klockan är bara 4 och vi befinner oss i medio av April. Signe är klarvaken, för hon får p.g.a. personalbrist lägga sig redan kl. 3 på eftermiddagen.  Hon är dessutom lite förbannad. I all välmening hade föreståndarna ordnat med en trivselkväll dagen innan då en lokal bälg- pinare sjöng gammalt skräp av Tore Skogman.  Sedan var det matt-curling som alla åldringarna förväntades delta i med liv och lust.  Signe hatar såväl Skogman som mattcurling, så hon vägrade att delta.  I stället satt hon och tjurade i ett hörn med sin rollator. Det dröjde inte länge förrän en gammal fanjunkare, Rulle Fetvadd, sluter upp vi hennes sida. Signe har sedan länge förstått att Rulle är lite intresserad, men intresset är inte besvarat. Rulle har långt hår i näsan och vax i hörselgången. Ingen liten brun klick som inte syns, utan ett rejält lass som ibland släpper och ramlar ner på axlarna. Hjässan är inte helt kal men han har mer mjäll än hår. Dessutom luktar han piss om personalen slarvat med byta Tena- skyddet. Nej fy faen. Rulle är minst sagt motbjudande och definitivt inte Signes typ. Hon har varit änka ett antal år så intresset för lite fysiska övningar finns där, men inte med Rulle. Istället kan hon ibland ligga och fantisera om annat manfolk med lite stake i: Persbrandt, John Wayne, Marlon Brando eller varför inte Edvin Adolfsson. Annars tycker hon inte att nutida skådisar är så mycket att ha. Det är bara en massa sillmjölken i stil med Hugh Grant och annat menlöst pack.

Dagarna går och Signe blir mer och mer övertygad om att hon måste göra något åt sin deprimerande tillvaro. Livet är väl inte slut bara för att man närmar sig 90.

En morgon vid frukosten kommer föreståndarinnan in i matsalen och ser lite uppsluppen ut:” Orkar ni gå upp tidigt en morgon?” Några nickar bifall, andra kan inte ge ljud i från sig för de har munnen full av gröt.

Har jag uppfattat rätt? Ni tycker att det skall gå bra? Håll i er nu. Vi skall åka buss ner till Djupadal i Skåne och besöka Mandelmans gård. Det blir väl trevligt”.  Signe har sett ”Mandelmans gård ”på TV och trots sin höga ålder har hon förstått att detta är bland de djävligaste man kan se. Nej fy faen. Dit vill hon inte under några omständigheter.

Men, nu får Signe en idé: ”Jag vill jättegärna följa med, sätt upp mig på listan”.

En tidig morgon kommer Lasse Mannhult och plockar upp sällskapet. Lasse är gammal pensionerad åkeriägare som ställer upp och bussar pensionärer. Lasse har gjort sig känd som en ganska burdus och bufflig typ men innerst inne är han snäll och trevlig och han utför sina uppdrag på bästa sätt.

 

I nästa avsnitt skall ni få följa med på en vindlande resa genom södra Sverige . Slutmål: Djupadal

januari 12, 2019 at 7:05 e m Lämna en kommentar

Veckoslut

Fredag. I går var det följaktligen torsdag, då vi hade glädjen att uppleva en fantastisk poesiafton på kvarterskrogen” Gyllene Göken”. Vi är fortfarande lite omtumlade så recensionen får anstå till början av nästa vecka, så att intrycken hinner smälta in.

I dag har vi istället glädjen att presentera en ny dramatisk berättelse som skall rulla att antal veckor framöver:   ” 98- åringen som steg av PRO- bussen och försvann”.  Det handlar om en gammal kvinna, Signe 98, som genom slumpens försorg råkar ut för äventyrligheter av allahanda slag. ”Kan de va nå’t”? Vi ställer en motfråga: Hur ofta får gamla kärringar komma till tals och hamna i rampljuset för en stund?

Har vi tur så kan första avsnittet presenteras redan i morgon, alternativt söndag, beroende på dagsformen, som i sin tur beror på verksamheten kvällen innan.

Ha nu en trevlig fredagskväll, med de utensilier som trivseln kräver.

januari 11, 2019 at 6:20 e m Lämna en kommentar

Aktualiteter

Det är med viss bävan vi sätter oss vid tangentbordet i dag. Bloggen har av en trogen läsare blivit påkommen med leverans av stavfel, och detta vill vi naturligtvis undvika.  I en kommentar till kommentaren dristade vi oss att gissa att gemene man nog ändå förstår innebörden av det skrivna.  Men, vi vill att också en gemen man skall förstå, så nu är vi lite nervösa att det skall bli fel igen. Nåja, vi kör på och hoppas på det bästa.

I ett tidigare inlägg lovade/ hotade vi med att titta på lite smått och gott som är aktuellt, eller åtminstone varit.

Det är svårt att inte nämna Svenska Akademin. Bloggen erfar att Katarina Frostensson kan tänka sig en förlikning med Akademin om hon bereds ekonomiska möjlighet att fortsätta sitt värv som poet. Detta som en motprestation för att hon lämnar stol nr:18.   Nej för tusan. Då är det bättre att hon sitter kvar.

Feministerna kämpar en hård, men kanske inte alltid så framgångsrik kamp. De tycker sig motarbetade, men deras värsta fiender hittas kanske ofta i de egna leden. När Mikael Persbrandt fick uppdraget att läsa Nyårsklockorna blev det turbulens.  Några kvinnor med bl.a. Mia Skäringe och Helena Bergström i spetsen tyckte att detta var skandal.  Vad är det för skandal med detta? Persbrandt är en kompetent skådespelare och han fullföljde sin uppgift på bästa sätt. Med vilken rätt går dessa kvinnor ut och kritiserar en kollega offentligt. Är det för att han är av ”fel” kön eller tycker de att budet skulle gått dem själva?   Det tycker inte vi. En aktris som gjort sig mest känd för att visa brösten och snyfta i några Änglagårdsfilmer är inte kvalificerad. Till hennes nackdel kan också läggas regi av några riktiga kalkoner. Bloggen går sällan på bio men vid tillfälle blev jag medlurad på något som hette:” Se upp för dårarna” Jag kan inte exakt redogöra för filmens minnehåll för jag somnade mitt i föreställningen

Innan nyår tittade vi på” Min Sanning” med Anna Hedenmo . Ett program där kändisar får komma till tals och berätta om sitt liv. Hedenmo är bra och vi har inget att anföra mot programmet som sådant. Denna gång var det David Lagercranz som fick vika ut sig. Att han skrivit Zlatans memoarer har vi inget att erinra mot, för han har förmodligen blivit ombedd av bollsparkaren ifråga. Men hur kan han skriva en fortsättning  på Steig Larssons Millenniumtrilogi. Har Larsson bett honom om detta. När i så fall?

Nej. Detta är lite suspekt, men lämnar samtidigt dörren öppen för liknande övningar. Finns det några juridiska hinder att Bloggen skriver en fortsättning på” Iliaden” eller ”Fänrik Ståls sägner”?

I går kväll hörde vi på nyheterna att en elev hotat att skära halsen av en lärarinna. Man redogör utförligt för lärarinnans situation och hur hon upplevde den traumatiska händelsen. Inget fel i detta men det nämns inte ett enda ord om eleven. Går han kvar på skolan? Vad blir det för påföljd? Om det blir någon.

Vi hade också tänkt att beröra älgskador och fågelskådare i Pataholm men det överlåter vi till Allvarlige Alva vid senare tillfälle.

Nästa gång blir det kultur, för Svenska Ankdammerin har poesiafton på ”Gyllene Göken” ikväll. Vi återkommer med utförligt reportage och recension.

 

 

januari 10, 2019 at 11:35 f m Lämna en kommentar

Djur och natur

Helgdagarna  är över, och vardagen är ett faktum. De i arbetsför ålder hasar sig iväg till jobbet, mer eller mindre entusiastiskt, medan vi pensionärer fortsätter som vanligt. Sovmorgon då och då, kaffe på, eller numera i sängen, på grund av åldersrelaterad klumpighet. Vi läser morgontidningen och sedan sätter vi oss kanske vid Bloggen och hittar på djävulskap.  Eller ber vi andra om hjälp med skriverierna, så att det blir lite seriöst.

Det kan vara dags att vår djur, natur, miljö och jaktexpert, Alvar Alvarsson ( Allvarlige Alvar) får komma till tals så här  på det nya året. Bloggen träffade Alvar hos ”Lantmännen” där han inhandlade ett par säckar Rådjurspellets.

”Hej Alvar. Jaså du utfodrar viltet nu. Skall man göra det?   Det är ju ingen riktig vinter än”.  ” Ja och nej. Rådjuret är ett relativt tåligt vilt som normalt klarar sig alldeles utmärkt när det är barmark eller lös snö. Är snön djup, men lös, så går det åt energi att sparka sig ner till blåbärsris och ljung och på åkrarna till vall, raps eller brodd, men de fixar det. Blir det skare är det knepigare. Då far rådjuren illa,(även fältharen) och då är det dags för en hjälpande hand. För att viltet skall veta var det finns mat att hämta bör man lära dem genom att tidigt lägga ut lite foder på den tänkta utfodringsplatsen. Bara lite. Små högar med pellets, ensilage etc. De behöver inte maten nu, men de lär sig var maten finns. Somliga menar att man inte skall ”mata ”vilda djur. Naturen skall ha sin gång och de sjuka och svaga skall stryka med. Det är nog en i grunden riktig princip, men det finns undantag. En rådjurspopulation av lagom numerär kan halveras, och i vissa fall nära nog utplånas om de inte får hjälp vid extremt väder. Att dessa skall svälta ihjäl bara för att ”naturen skall ha sin gång” är inhumant och ett slöseri med naturresurser.”

Jo men det är bra att de svaga kommer bort och det bara blir stora friska djur kvar” Javisst, låt gå för det, men vid en extrem situation far alla illa och även ”avelsdjuren” kan stryka med.  Till vilken nytta?     ”Räv och lo får mat”. Visst, men de tar vad de behöver ändå. De klarar sig normalt sett bra, men om lodjuren blir för många så kan predationen blir så stor att de ”äter sig ur huset”. Rådjuren försvinner och lodjuren minskar i antal. Vad är det för vits med det? Lostammen bör regleras och decimeras vid behov. Berörda myndigheter har insett detta, varför en begränsad jakt på lo nu verkar vara på gång. Vi får se vad som blir av. Det kan nämnas att vi här i trakterna haft ganska gott om lodjursobservationer på senare tid. Rådjursspåren ringlar inte lika tätt som tidigare på den spårsnö som då och då blivit liggande en kort tid.  Vi väntar med en utvärdering tills snön lägger sig under längre tid. Om den nu gör det.

Några som säkert blir glada över ett minskat antal rådjur är villaägare med grönsaksland och blomrabatter. ”Kan man inte skjuta bort de förbannade rådjuren. De skövlar ju hela trädgården. Det är inte rättvist mot oss villaägare. Nu måste kommunen ta sitt ansvar. Här handlar det påfallande ofta om samma personer som trycker att ex. bönder och hundägare skall ta det med en klackspark om varg eller lo slagit att antal nötkreatur, får eller jakthundar.

När det svider i det egna skinnet blir det andra tongångar

Räven har hämtat sig efter skabbens härjningar och finns nu åter över hela sitt utbredningsområde i starka stammar, och vi kan jaga” hur mycket som helst”, utan negativa effekter. På en sammankomst i glada vänners lag kom samtalet in på jakt, och jag berättade att jag tidigare på dagen skjutit en räv. En kvinna i sällskapet reagerade som för ett piskrapp:” Skjutit en räv! Har du skjutit en räv? De som är så söta. Vad skulle det tjäna till? De går ju inte att äta” Jag insåg att det var meningslöst att gå svaromål.  Denna i övrigt charmanta och trevliga kvinna har sitt ursprung i storstadsmiljö och hon har naturligtvis rätt att ha sin åsikt, även om den inte överensstämmer med undertecknads, och andras, som bor och har vuxit upp på landet och har en annan, ofta mer pragmatisk syn på djur och natur.

Apropå kvinnor. Vi började med resonemang om utfodring av vilt. I villaträdgårdar och annorstädes ser man, företrädelsevis kvinnor, som matar småfåglar.  Året runt. Hampfrö, talgbollar, solrosfrö mm. ligger i drivor på fågelborden. En hel del är skämt och förorenat. Detta är en verksamhet som kanske inte gynnar fåglarna i någon högre grad.  Under barmark samlar småfåglarna sitt behov utan problem och de får en naturlig, varierad kost. Lever de vid fågelborden hela året finns det risk att de blir  bekväma och glömmer hur de skall fixa sitt naturliga fodersök på egen hand. Störta nackdelen är kanske risen för spridning av sjukdomar genom ansamlingen av avföring, förorenat foder mm. på den koncentrerade ytan. Mata småfåglarna när det behövs, ex. en kall sträng vinter, och flytta utfodringsplatsen då och då för att förhindra ansamling av spillning och matrester. Största vitsen med en matplats för småfåglar är att sparvhöken vet vad det finns mat att hämta.  Man blir alltid lika imponerad av den elegans och skicklighet höken uppvisar vid anskaffning av middagsmaten. Ibland missar den, och då handlar det oftast om unga fåglar som ännu inte lärt sig jaktens ädla konst, fullt ut.

Har höken otur så kommer det någon ursinnig idiot rusande inifrån huset: ”Schas, schas! Iväg din usling. Låt bli mina små pippi.” Höken blir skrämd, och vill det sig riktigt illa så får den inte med sig den tilltänkta middagsmaten, och ett liv har spillts till ingen nytta. Sparvhöken rår inte för att den inte kan leva på grönsaker. Vill det sig extremt illa är fågeln bara skadad och då tar man hand om den stackaren. Lägger den i en kartong med bomull och försöket tvångsmata. Där får den plågas ett tag innan den dör. Ovärdigt och onödigt. Men” sjukvårdaren” är nöjd i sin enfald:” Jag gjorde i alla fall vad jag kunde.”

Man hör ofta folk som säger:” Man skall inte lägga sig i vad som sker naturen.” En sanning med viss modifikation, men här äger det sin riktighet, fullt ut.

Vi tackar Alvar för hans, som alltid, kloka synpunkter och hälsar honom välkommen tillbaka.

januari 7, 2019 at 4:34 e m 5 kommentarer

Vardag igen. Snart

”Nu är glada julen slut, slut slut”…….. Ja kanske inte riktigt än, för alla. Många vill sega ut på festligheterna och behålla julstämningen en bra bit in på det nya året. Inget fel i det. Man gör som man vill, men normalt har väl granen barrat färdigt vid ”Tjugondag Knut” och ett brunt, sorgligt skelett förpassas till brännhögen. Beteckningen” Barrträd” får varje jul en vidgad innebörd.

Även nyår är nu ett minne blott. Ja inte det nya året, men nyårsafton. Nu återstår bara trettondagshelgen innan det är vardag på riktigt igen.

Nyårslöften är populärt. Framför allt i anslutning till nyår. Bloggen hade en längre tid lekt med tanken att på det nya året anta en mera positiv framtoning och inte hemfalla åt det gamla vanliga gnället. Nej, nu skulle det positiva lyftas fram och vår ambition var att måla allt i glada färger och bara se det goda i tillvaron. Det gick inte. Inte en rad har vi lyckats åstadkomma. Helt tomt. Bloggen får nog fortsätta i gammal vanlig stil och vi kan i närtid utlova en strid ström av gnäll, tveksamheter, osanningar,  snusk och snask.

Tillfällig, ofrivillig fysisk inaktivitet innebär att vi ett tag framgent har gott om tid att  publicera nidskrifter. Ett litet smakprov av allt som pockar på uppmärksamhet: Akademin,  David Lagercranz, Helena Bergström, Mia Skäringer, Klimatförändringar, Älgskador på skog, Varg, Säl, Skarv, Rödtrast, Rosttrast, Pataholm mm. Ja ni förstår själva: En kompott av delikatesser.

Av kommande begivenheter vill vi särskilt erinra om den lyrikafton som i dagarna äger rum på Ankdammerins filial, Fhorum. Ledamoten på bänk nr 18 bjuder in till uruppförandet av hennes nya diktsamling: ”Syresättning”.

Förvissa er om en plats redan nu. .

Trevlig trettondag.

januari 4, 2019 at 1:27 e m Lämna en kommentar

Julhalsning

Så var det då dags att sätta sig tillrätta, koppla av, och njuta frukterna av allt jäkt, stök och stim som skall mynna ut i en fröjdefull jul.  Ja, bloggen har väl inte dragit så stort strå till stacken, men husets härskarinna verkar lite sliten. Men resultatet har blivit gott och hon är värd en komplimang.

Nu skall jag inte bli för positiv, då är det risk att ni inte känner igen mig. Därför skall vi sätta ljus på sådant som bör ändras:

Apropå Ljus: Utsmyckningen av gator och torg har antagit rent Amerikanska proportioner. Kulörta lampor vajar överallt och det smakfulla, modesta gulvita skenet är numera en bristvara. Hur man gör i sin egen trädgård är den resandes ensak, men i offentliga miljöer kan gittret anta rent tortyrliknande proportioner. Samma sak med julmusiken.  Man är ganska mätt på ”Jingle Bells”redan i November. Vi har hört talas om butiksanställda som upplevde julmusiken som ett stort miljöproblem på arbetsplatsen. Även vi kunder far illa, och detta pinande skval kanske kan vara en bidragande orsak att folk numera handlar över nätet i större utsträckning.

Bloggen handlar inte via nätet. Aldrig. Vi har sagt det förut, men det tål att upprepas. Vem vill ha en tätort där alla butiker slagit igen?  Nej vi skall handla lokalt ,men det krävs å andra sidan en motprestation från handlarnas sida.  Så här till jul presenterar vi en merkantil önskelista:

Expediter, av slag det vara må, skall vara trevliga, alltid med ett leende i bakfickan. Inget insmickrande trams, utan de skall utstråla en naturlig vänlighet. Har de en dålig dag på grund av ex. tandvärk, tarmvred eller ryggskott skall man stanna hemma.

De varor som säljs skall handlaren själv begripa sig på, och köparen bör få en gedigen instruktion beträffande funktion och skötsel. Detta gäller naturligtvis inte alla varor. Falukorv, isterband eller dill är inte så komplicerat men ex. tekniska prylar skall säljaren ha kunskap om. Så är tyvärr inte alltid fallet.  Därför får man ibland resa till ex. Kalmar för att handla denna typ av gods.

Att resa till Kalmar är lite vanskligt och det kan i en framtid bli ännu värre. Vi såg på Lokalnyheterna att delar av denna stad snart kan ligga under vatten på grund av klimatförändringarna.  Detta är kanske illa, men det kan vi leva med så länge vågorna inte når upp till Gröna Köpingen. Lite egoistiskt, kanske.

Egoism passar illa i juletider och även vi hårdhudade sällar på bloggen blir i jultider alltid lite nedstämda när vi tänker på alla som kanske inte får en så fröjdefull jul.Rubriken” Julhalsning” var ingen felskrivning utan den skall erinra om de hem där barn i jultider lider av föräldrarnas alltför rikliga spritkonsumtion.

En vit jul är i alla bemärkelser trevlig. Vi önskar alla våra läsare en sådan.

Nyår återkommer vi till, när det är så dags.

God jul!

december 24, 2018 at 8:51 f m Lämna en kommentar

Äldre inlägg


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 37 andra följare

Kalender

januari 2019
M T O T F L S
« Dec    
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se